Artikel i SvD...
Jag tror att det förhåller sig så att, när alla vårdinrättningarna i Sverige stängdes någongång i början på åttiotalet, så landade åtminstone trettio procent av patienterna, efter en kort och meningslös trafikutbildning, i en situation där de innehade inte bara ett busskort, utan också ett jobb som busschaufför åt ett eller annat kommunalt bussbolag.
Troligen ansåg man, på olika politiska nivåer, att var bättre att låta dom köra turbuss än att ha dom sittandes sysslolösa i ett litet vuxendagiskyffe,
Just den här bussföraren bet nån.
Oförargligt.
I alla fall i jämförelse med dom 20 000 busschaufförer som aldrig sett en enda film utom Bullit, eller möjligen nån sändning från Jyväskyläärallyt, och inte fattat att det finns andra sätt att framföra ett fordon än på just de sätt dom just åskådat.
Hmmm... Till saken.
Folk har försökt döda mig vid åtminstone tolv tillfällen.
Vid åtminstone sju av dem var det en busschaufför, mitt i stadstrafiken i Örebro, som stod för mordförsöket.
Endast min egen ninjaliknande sinnesnärvaro, utomordentliga körskicklighet vilken Michael Schumacher tiggde och bad om att få ta del av, snabba reaktionsförmåga, resoluta mod, simultana förmåga att skifta blick mellan sminkspegel och backspegel, förmåga att sluta titta i plånboken i rätt ögonblick, samt den erkänt överlägsna gåva som ger mig möjlighet att inmundiga enorma mängder knark och alkohol utan att det påverkar min körförmåga ett skvatt, räddade mig från att bli ytterligare ett offer för dessa multihjulsmarodörer!
Hmmmm...
Om nån busschaufför gnäller över detta blogginlägg; SUCK!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar